Kultur eller skola – är det frågan?

Det samhälleliga barnperspektivet saknas i utredningen

– en reflektion kring kulturskolleutredningen
En inkluderande kulturskola på egen grund

Utredningen är intressant att läsa, välskriven och uttömmande. Den sätter fingret på kulturskolans aktuella utmaningar och kunde sannolikt inte ha blivit så mycket bättre, förutom på en viktig punkt. Vi kan kalla det för det samhälleliga barnperspektivet – alltså vad  ett barn som växer upp idag behöver för att bli en kunnig, kritisk, självständig och framgångsrik samhällsmedborgare med demokratiska värderingar.

De glasögon och det uppdrag utredningen sett sig ha verkar i mina ögon handla om att avgränsa och lösa flera praktiska, politiska och ekonomiska problem på ett sådant sätt som gör utredningens förslag enkla att genomföra. Förslagen ska inte nagga kommunernas självbestämmanderätt i kanten och ingen ska trampa in på den obligatoriska skolans område. Och det ska kosta så lite som möjligt.

Samtidigt vill utredningen puffa på kulturskolan i delar som behöver utvecklas genom att föreslå ekonomiska bidrag i mindre skala, och det är bra, men eftersom utgångspunkten för utredningen är ”organisatorisk”, alltså hur kulturskolan ska kunna passas in i nuvarande samhälleliga struktur missar man en grundläggande kvalitet som kulturskolan ofta har idag men som i stället skulle behöva utvecklas och utvidgas och som handlar om de kompetenser som övas i samtliga estetiska ämnen. Och det går egentligen i linje med mycket av innehållet i utredningen.

Utredningen låter instrumentalundervisningens ”utbildningsdimension” stå för begreppet ”utbildningsinstitution” och därefter ställs utbildning mot kultur (s.161). Begreppen snävas till och görs till motsatser. Jag uppfattar detta som ett organisatoriskt sätt att se på saken och inte ett samhälleligt barnperspektiv, vilket borde finnas här någonstans.

När det gäller barns och ungas lärande i bred mening och vad växande samhällsmedborgare behöver, måste vi tänka till ordentligt, även ”utanför boxen”, för att bli varse det som verkligen är bäst för både barnen och samhället. Och då ser vi att kultur och estetiska språk är lärande. Jag skulle därför vilja ställa frågan i rubriken här ovanför, så här i stället:

Vilka kompetenser behöver en blivande samhällsmedborgare?

Och jag skulle vilja svara att idag behövs de kompetenser som tränas i kulturskolan lika mycket som de kompetenser grundskolan arbetar med, de båda verksamheterna kompletterar varandra – sett ur barnets synvinkel – när det gäller att öva kognitiva, sociala och emotionella förmågor. Då talar jag om en kulturskola som har undervisning i huvudkategorierna dans, teater, bild, musik och framför allt har en stor samverkan mellan dessa estetiska ämnen.

Aktuell forskning tyder på att sociala och emotionella s.k. icke-kognitiva förmågor har en dubbel roll.

  1. Dels stöder sociala och emotionella kompetenser faktiskt de förnuftsbaserade förmågorna – de kognitiva förmågorna – alltså elevers skolresultat.
  2. Dels har de sociala och emotionella kompetenserna och förmågorna betydelse för elevernas livschanser och framgång i arbetslivet.

(Källa: Skolverket 2013, se länk nedan)

Ja, skolan har ett brett uppdrag sedan länge där även sociala och emotionella kompetenser ingår, och ja, mer forskning behövs och nej, kulturskolan ska inte lösa skolans uppgifter eller vara obligatorisk – men skulle inte ett uppdrag eller en nationell strategi kunna innehålla ett säkerställande av någon form av kontakt eller samarbete mellan skola och kulturskola?

Kulturskolan kan då nå ut till varje elev och kraftfullt motverka att snedrekryteringen till kulturskolans kurser bibehålls. Samtidigt får elever öva på de viktiga icke-kognitiva kompetenserna, som behövs för skolresultaten och med ledning av lärare som är experter på detta.

Att elever möts på en annan arena än klassrummets, en arena där inga betyg sätts, men där man arbetar mot ett gemensamt mål, en föreställning, utställning eller konsert, är värdefullt för självkänslan men också för att motverka alienation, klyftor och fördomar gentemot varandra. Kulturskolan ska fortfarande vara en frivillig verksamhet – det viktiga är inte att det är en fritids-verksamhet. Tiden på dagen kan inte ha betydelse, det är bara om man tänker organisatoriskt man kan se det så, se bara hur arbete och fritid allt mer flätas samman i övriga samhället.

Att göra den viktiga frågan om hur kulturskolan ska nå ut till nya målgrupper till en informationsfråga som varje kommun uppmanas att ta tag i, kommer att bibehålla snedrekryteringen och olikheterna mellan kommunerna kommer att kvarstå. Det hjälper inte att det finns en pott pengar att söka för att bli mer utåtriktade och nå nya grupper. En del projekt kommer att lyckas, andra inte. En helt säker lösning är i stället ett långsiktigt samarbete med skolan där kulturskolan kan möta alla elever.

Kulturskolan är expert på att öva sociala och emotionella kompetenser. Grundskolan är expert på att öva kognitiva kompetenser. Varför inte samarbeta? Kan det verkligen vara för svårt?

Vi är alla ”kulturella” och ”talar” alla olika estetiska språk, lite olika bra och lite olika mycket. Det beror ju på att våra sinnen är det enda sätt vi kan ta in omgivningen på, den enda input du får som gör det möjligt för dig att orientera dig i tillvaron och därigenom både  ”skapa dig själv” och förstå världen bättre. Därför både lever och upplever vi ”kultur” varje dag, hela tiden. Ibland som kultur för sin egen skull, ibland som medel för att lära sig något annat. Inga värderingar finns i det ena eller andra.

De som växer upp nu i vår mediala, kommunikativa värld där även estetiska språk, lika väl som moderna språk, modersmål, matematik, programmering eller bloggande, ingår i vardagen behöver utveckla hela sin potential. Se bara hur kommunikation via bilder och filmer är något som fullkomligt exploderat och förändrat hela journalistiken.

Så vad är det vi inte ser när vi stänger in kulturskolan i en egen hörna – den vars kännetecken är att vara just ett torg, där vägar som Skolgatan, Samhällsesplanaden, Vuxenstråket, Tonårsgränden, Småbarnsstigen, och Konstautostradan möts i skapande aktiviteter? Har vi för många sådana platser i dagens segregerade samhälle?


Läs gärna: SKOLVERKETS AKTUELLA ANALYSER 2013, Betydelsen av icke-kognitiva förmågor, Forskning m.m. om individuella faktorer bakom framgång. Anna Ekström, generaldirektör, Mats Björnsson, undervisningsråd